40 elever satt i ett klassrum. Två idrottsklasser på John Bauer i Karlstad. En ung publik – yngre än den genomsnittlige geocacharen – och ganska ovetande om vad som ska hända under förmiddagen. En svårcharmad målgrupp, särskilt när man ogillar att prata inför folkmassor.
Jag frågade om någon ens hade hört om geocaching förut. Ingen svarade. Bra, tänkte jag, då blir det lite mer att prata om. Jag frågade hur många som hade med sig en GPS, som de hade blivit tillsagda dagen innan. Några räckte upp handen. Ännu bättre, ett lagom antal för att dela upp klasserna i grupper och jaga burkar lite senare.
Sedan började jag prata, och trots att jag hade material för en halvtimmes snack blev det bara till fem minuter. Jag förklarade grunderna men struntade fullständigt i de papper jag hade med mig. ”Oj,” tänkte jag plötsligt. ”Vad ska jag säga nu?” Lyckligtvis hade jag tagit med mig exempel på burkar – från matlådan från ICA till en nano. Det blev ytterligare några minuters talande.
Och ännu mer lyckligtvis. Dagen var inte tänkt som en lång föreläsning (då hade jag varit körd), utan tanken var att de skulle få komma ut och prova. Fem cacher i närheten. Klasserna delades in i grupper baserat på antalet GPS:er. De tilldelades utskrifter av cachesidorna och fick hjälp att knappa in koordinaterna. Sedan bar det av ut i solen!
Första cachen tog vi gemensamt. En av lärarna var väldigt intresserad och fick ta över min GPS. Det var även hon som plockade fram burken från under en rot i en park. Alla tittade nyfiket på när burken öppnades, och vi signerade med klassernas namn ”Lillebror” och ”Örnen”.
Sedan gav sig grupperna av själva, i olika riktningar. En del var flitiga och tog alla fem. Några körde fast direkt och spenderade största delen av tiden att leta förgäves.
Två lärare satt till exempel på en bänk medan eleverna letade. Inget hittades och de fick ge sig av. Sedan fick de höra av en annan grupp att cachen hade legat under bänken – och lärarna blev snopna.
En av cacherna jag valt ut var en nano. Det var nog dagens höjdare. På en gammal kran nere i hamnen hade fyrtio par ögon letat utan att hitta något. Inte ens jag lyckades till en början. Men i slutändan var det vana cachingögon som lyckades hitta den lilla rackaren.
Just att den var så svår men ändå så lätt gjorde att intresset ökade. Flera blev riktigt sugna på att hitta det de sökte, och cachen triggade deras lust att logga flera burkar.
Tillbaka i klassrummet för summering. De verkade nöjda. De flesta för att de fått en slapp och annorlunda skoldag, men flera för att det var en kul och annorlunda grej. Några få sa rakt ut att de skulle kolla in geocaching.com och kanske testa själva.
Om bara en av dem gör det har jag lyckats. Men framför allt var detta en lärorik och spännande dag för mig själv. Lite kul att få dirigera runt en massa andra människor på det viset, och alltid nyttigt att få prata inför folk, något som länge varit en stor skräck.
Avslutningsvis pratade jag även en del med en lärare, som tydligen brukade ordna firmafester och teambuilding. Han var väldigt intresserad av att på något vis kombinera teambuilding med GPS, och jag tipsade om några fall där detta gjorts och om Mats Larsnäs, IT-läraren på Smedingeskolan som testade GPS i undervisningen förra året.
Jag tror det var många som fick något ut av denna annorlunda dag 
