Hela mitt liv har jag varit mörkrädd och lyssnat för mycket till sånt som prasslar i skogen eller gömmer sig bland skuggorna på gator och i prång. På gatan hemma där jag bodde som barn fanns det farliga män, därför var man alltid beredd när man gick hem med nyckeln i högsta hugg mellan fingrarna. Vad man skulle ha gjort med nyckeln kan jag med perspektiv bakåt inte förstå, för även våld skrämde mig.

Jag är inte mer våldsam idag men vid mogen ålder håller jag på att bekämpa mina rädslor, genom att varje liten cache till en början är viktigare än skräcken inom mig. Nu utsätter jag inte mig själv för medvetna faror men normalt gående i skogen med pannlampa vid 23-tiden härdar sinnet, men visst vänder jag när magkänslan säger ifrån. När något rör sig i utkanten av lampans sken rycker jag till men kan oftast kväva det skrik som ligger nära och det händer att vägen tillbaka till bilen avverkas i något som skulle liknas vid fullt sken om jag varit häst.

Det gör inte ont att bli rädd – tvärtom lite adrenalinpåslag kan vara nyttigt och under mina snart fyra första månader som geocachare har jag bara blivit riktigt rädd vid några tillfällen och dessa har varit:

• Attack från kattuggla mot min pannlampa
• En bil som hastigt körde in och blockerade min parkerade bil
• Fynd av logg i ett djur av gummi

Alla dessa har förstås skett i mörker och efter klockan 22.00. De två förstnämnda skedde vid FTF-jakt och att ugglan siktade på lampan och inte ögonen var ju för väl, visserligen har jag glasögon men det kunde ha gått mer illa ändå. Dessutom kunde jag inte hitta cachen då jag avstod från vidare letande. I det andra fallet var det förstås en annan geocachare som klev ut ur bilen men där jag stod en bit ifrån i mörkret hann jag tänka en hel del, bland annat om jag skulle ta fram något verktyg ur geocacharryggsäcken och vara beredd med. Han var klok nog att ropa direkt han klev ur bilen, vilket lugnade mig och ”burken” hade jag redan hittat.

När det gäller det tredje fallet vill jag inte berätta i detalj, det har jag inte heller kommit över ännu och blir lätt illamående när jag tänker på det – men jag behöver nya utmaningar att övervinna och dit hör att gå och titta på den gömman igen – i dagsljus. En bidragande orsak till att jag blev så rädd var ju förstås min livliga fantasi som gjorde att jag trodde det var ett dött djur jag höll i.

Jag har alltså övervunnit mycket av det som har skrämt mig genom åren och det är med en viss stolthet jag ser tillbaka på såväl skogs- som stadspromenader kring midnatt som jag har företagit mig under denna vår och sommar allt för att leta efter ”plastburkar”.