När jag började med geocaching för snart fyra månader sedan, var det en ny värld som öppnade sig – alla uttryck, alla prylar för att inte tala om detta med FTF, STF och TTF.

Jag var inte premiummedlem då, så jag fattade aldrig hur folk kom iväg så snabbt och varför de jagade cacharna så snart de kom ut, det var innan jag själv hade varit FTF. Min första var delad men den gav mersmak.

Jag visste ju att jag var tävlingsmänniska men att det skulle ta sig sådana uttryck kunde jag inte ana. Jag har förstått att jag är lite ökänd på denna korta tid för jag har bara jagat FTF:er i tre månader. En av de senaste var igår på lunchen, då jag skippade salladen och drog iväg, de jag träffade där frågade om det var Vallafrun. På min fråga hur de kunde ana det kom svaret – ensam kvinna som kommer tidigt till en nysläppt cache. För att inte tala om min fäbless för att inte komma först, utan att vara STF.

Vad är det som FTF-jakten triggar hos de som har drabbats? Jag vet inte men något är det som gör att jag får en kick när cachen väl är funnen och loggen är tom. Det är en känsla som inte kan beskrivas – säkert är det någon speciell del av lustcentrum i hjärnan som får lite påslag.

Jag har relativt nyligen fyllt år och mina vuxna döttrar frågade vad jag önskade mig – inget ni kan ge mig var svaret, för de två saker jag önskade mig var geocachingrelaterade och det var något jag måste fixa själv. Det ena var en FTF och när klockan nästan var 22.00 hade jag bara åstadkommit en STF och en fjärdeplats, med en djup suck åkte jag hemåt. Då kom mailet som visade att en ny cache kommit nära mitt hem – jag var ju ändå på väg men det var en bit kvar – förstår ni den känslan som infann sig när jag vecklade upp en tom logg en halvtimme senare?

I fredags var det dags igen – långlunch för att kasta mig iväg och jaga en FTF, tyvärr var jag inte klädd för det, men vem bryr sig. Iklädd öppna sandaler, vita piratbyxor, vit topp och svart kavaj gick jag genom högt gräs och klättrade i berg för att komma åt ”burken”. Hur det gick – jag var FTF förstås, för det finns inte många som är så galna som jag. När jag loggade började det åska och jag hann bara räkna till fem mellan blixt och knall. Eftersom hela marken skalv och jag satt relativt högt upp insåg jag hur dum jag var och halkade mig snabbt ned.

Tillbaka på jobbet kom jag och såg ut som en dränkt katt, allt var blött och såväl mina vita byxor som min topp var nästan genomskinliga. Jag gömde mig vid skrivbordet resten av dagen och hade torra kläder när det var dags att gå hem - och det fåniga FTF-leendet satt kvar ända till kvällen.

Så var dags ännu en gång inatt, jag hade just loggat min 599:e och tänkte åka hem för att under idag fundera ut vilken som skulle bli min 600:e, när en nysläppt cache uppenbarade sig endast en km fågelvägen från där jag var. Jag letade mig in och insåg att det skulle bli en kamp mellan mörkrädslan och FTF-begäret, ja det är kanske inte svårt att gissa vilket som vann.

Där stod jag mitt ute i spenaten och hörde en räv skälla väldigt nära, blandade skräckkänslor från barndomen poppade upp – det låter så hemskt. När jag sedan ser en grävling passera i mörkret då kommer alla skräckhistorier om grävlingar upp i minnet och jag klev upp och balanserade på en kullfallen trädstam. När grävlingen var borta fortsatte min jakt på cachen, då ser jag den. Jag kan inte nå den och jag har kastat bort 40 minuter, min förtvivlan är gränslös. Jag försökte verkligen på alla sätt komma åt den men det fungerade inte – då gav jag upp och det tungsinne som jag kände då är svårt att förklara.

Tillbaka vid bilen funderade jag på om jag skulle fråga de som hade party i en villa om de hade en stege, men där gick gränsen att behöva förklara för berusade människor vid pass 00.55 vem jag är och varför jag vill låna en stege i ett villaområde.

Då kommer räddningen i form av en annan geocachare som jag har stött på några gånger och även loggat en FTF med tidigare, den gången var det jag som fann den. Nu kom han och hans flickvän, de hade sett min desperata note om att jag inte kunde komma åt cachen. Tillsammans var vi nu tre och först gick jag för att visa var cachen var. Några snabba kliv senare hade han plockat ned loggen, som jag hade försökt att nå i minst en kvart, men inte klarat av. Tillsammans kunde vi logga en FTF @ 01.05 och det var min 600:e cache. Jag var så tacksam för att jag hade fått hjälp på detta vis, de i sin tur var nöjda att slippa leta.

Om polisen hade stoppat mig för att jag skulle blåsa på hemvägen, lovar jag att min eufori hade givit utslag i ett alkotest. Såna kickar får jag av att kunna logga FTF - det är endast bland geocachare jag kan berätta såna här historier och inte ens alla här förstår detta.