När jag äntligen kom mig för att börja klättra i träd i förra veckan så var det med hjälp av min nyinköpta expanderstege men snart blev det direkt i några träd och det var med växande självförtroende jag gjorde det.

Alltid med största möjliga säkerhet när jag var uppe i trädet man vill ju inte ramla. Därför var det så konstigt att jag gjorde som jag gjorde den första semesterdagen i måndags. Jag var nästan nere på marken men det var så knöligt att gå runt trädet för att komma till de grenar där jag hade gått upp så jag beslöt att hasa mig ned från en högre belägen gren, om jag tog det försiktigt så skulle det gå bra och tårna på högerfoten skulle mjukt ta emot och sedan skulle jag nå fast mark.

Precis när jag glider över grenen med midjan tar hällan på jeansen och t-shirten i en kvist och jag sitter fast med fötterna hängande 30cm ovan marken. Med en hand försöker jag lirka mig loss och håller mig fast med den andra. Plötsligt går tröjan sönder och hällan släpper och jag far ner mot marken och landar på vänsterfoten. Det blir inte som man önskar och det nästan svartnar för ögonen när jag landar. Jag började med att ta av mig t-shirten och vända den bak och fram så att magen och halva bröstet inte exponerades, sen på med jackan igen. Sen står jag stilla några sekunder innan jag linkar bort till en sten för att nätlogga.

Väl där susar det i huvudet och jag lägger mig ned på marken samtidigt som jag svär över mitt övermod och min klumpighet. Jag har ju klena vrister för jag har ju faktiskt trampat snett på platta marken i Vadstena vid ett tillfälle och brutit ett ben i foten och även stukat foten mig i det normala livet när jag klippte gräs med gräsklippare så jag visste att det absolut var stukat nu igen. Efter tre avbrutna försök att gå ut till vägen ringde jag den ena vuxna dottern, för att be henne komma och hämta min bil som stod ca 650m bort och sedan hämta mig – det skulle ta minst en timme. I mitt smärtpåverkade tillstånd hade jag glömt flera geocachare jag hade kunnat ringa.

Till slut tog jag mig upp och haltade ut till vägen, jag viftade åt alla bilar och de vinkade glatt tillbaka. Till sist kom ett par som stannade och skjutsade mig de 600 metrarna bort till min bil som har automat och högerfoten fungerade, så jag körde hem. Först ringde jag dock dottern och bad henne vända.

När jag vaknade nästa morgon efter en natt med mycket smärta insåg jag att det inte fanns något blått på den svullna fotknölen, vilket kan vara ett tecken för mer än stukning.

Efter 1 1/2 timme på sjukhuset hade man konstaterat en mindre fraktur på ett ben intill fotknölen. Första budet var operation, men det kunde räcka med gips sa läkaren. Ett gips som skulle sitta på i sex veckor och gå från tårna och upp halvvägs mellan fot och knä. Så kallat stövelgips med klack. Sista budet var något läkaren kastade ur sig lite urskuldande - ja man kan ju linda det med elastisk linda och så får du gå på kryckor med smärtan som begränsning.

Hela semestern och ett par veckor efter återkomsten till jobbet skulle jag alltså ha gips. När får man stödja på foten med gipset var min fråga – inte under första dagen då gipset inte har stelnat.

Jag som inte hade loggat dagens cache, vilket jag försökte förklara för läkaren som redan hade deklarerat vad han tyckte om medelålders tanter som klättrar i träd och det där med geocaching som han inte förstod. Jag frågade om det var finare att skada sig när man spelar tennis men han svarade inte.

När jag stod på mig att jag inte ville ha gips blev han sur kastade sin penna och sa att jag inte var riktigt klok men att jag skulle tänka över det medan ortopeden var på lunch. Han lämnade rummet med ilskna steg. Jag ringde alla jag kunde komma på och de sa att jag absolut skulle ta gips.

När ortopeden kommit tillbaka hade läkaren pratat med honom och de hade tittat på plåtarna igen och kommit fram till att jag inte måste ha gips. Jag har nu foten lindad och hoppar på kryckor, på dagtid får jag inte ta smärtstillande för då fungerar ju inte smärtbegränsningen, dvs det som säger stopp när jag rör mig för mycket. Ortopeden kände en geocachare och visste hur viktigt det kunde vara att logga varje dag, han ansåg också att gipset får folk att sätta sig ned och tycka att de är sjuka. Han tyckte nog också att jag gjorde rätt men jag kommer att ha väldigt ont.

Efter att ha åkt buss hem och vilat ett par timmar, tog jag mig till bilen och körde några så kallade ”park and grab” för att belöna mig själv.

OK – jag är galen det medges, men det var till och med frågetecken hur de skulle förhålla sig till det faktum att jag bor själv och inte skulle få belasta gipset genom att gå på toaletten.

Om jag skulle ha fått gips så hade jag inte blivit sjukskriven då jag normalt har ett kontorsarbete och semestern gjorde ingen skillnad. Dessutom måste jag träna upp foten när gipset tagits bort. Som det nu är kan jag träna foten hela tiden och jag slipper ha gips när det är varmt. Är jag inte sjukskriven är det ju inget fel på mig.

Det är helt och hållet mitt eget beslut och jag är medveten att jag får leva med det, jag är ju vuxen och fattar hur det kan bli. Det finns de som varnar mig för att detta kanske ger men på sikt, men det är smällar man får ta och om jag på gamla dagar ska sitta och ha ont så är det kanske bättre än att sitta och ångra allt man kunde ha gjort.

Jag har i alla fall lovat att inte klättra i berg eller i träd under de sex veckor som jag ska ha foten lindad och gå på kryckor – fast han sa inget om stegar.