Detta inlägg tillägnas Marie, Ann-Charlotte och alla andra geocachare som kan tänkas vilja besöka Staden i träsket.

Geocaching, gps-orientering med mer eller mindre lurigt gömda kontroller, är något av det roligaste som hänt mig i år. Oförfärat cyklar, traskar, klättrar och kravlar jag runt i stad och natur.

Mina favoriter just nu är naturcacher. Det är en rent magisk känsla att traska runt bland snåren med en gps som flippar än hit och än dit, och så plötsligt få en tydlig signal och hitta fram till en liten låda som ligger gömd mitt ute i ingenstans. Att sedan gå in på loggen på geocaching.com och inse att flera hundra personer hittat den före mig gör att jag känner mig som en del i en gemenskap.

Men geocaching är också ett strålande sätt att lära känna en stad. De som gömmer cacher är ofta måna om att berätta intressanta detaljer om de platser där skatterna göms. Du hittar beskrivningarna via geocaching.com, men för att hitta cachernas exakta placering måste du vara medlem (gratis) och inloggad.

Så här skulle en vandring genom Kristianstad kunna se ut:

Börja med att besöka Bastionen Konungen. Detta är en multicache, där du använder uppgifter från den plats koordinaterna leder dig till för att hitta fram till en ny plats. Här hittar du informationstavlor om Kristianstad, och de sifferuppgifter du hittar på dem använder du för att räkna fraam nya koordinater. Om du inte har internet i mobilen kan det vara bra att i förväg ta reda på vad en apparell och en embrasyr är för något.

Fortsätt sedan till Norreporten, ännu en del av de befästningar du nu fått lära dig mer om. Detta är en vanlig cache, det vill säga gömman finns verkligen på den plats koordinaterna visar.

Just Norreporten har jag letat mig blå efter. Eller i allafall fingrarna blå i februarikylan. När jag väl hittade den var den blå, den med.

Från Norreporten följer du Västra Storgatan söderut till Stora torg. Här kan du göra en liten paus med Does it ring a bell? även denna med viss historisk anknytning, men betydligt modernare historia.

Fortsätt följa Västra Storgatan tills du kommer till Tivoligatan, ta åt höger ner till Tivoliparken. Här hittar du Kristianstads teater, och en riktigt rolig mysterycache. En mystery är någon slags gåta. Detta är allra bästa sortens mystery tycker jag, den verkar helt omöjlig när man läser den online, men när man vandrar runt på platsen går det plötsligt upp ett ljus och då är det bara att göra exakt det ledtrådarna anger.

I Tivoliparken finns också Bastionen Södermanland, ännu ett minne från dansk-svenska krigen. Att den här kullen var en gammal befästning hade jag ingen aning om innan jag började leta cacher.

Fortsätt sedan från denna kvarlämning av Kristianstads äldsta bebyggelse till en av de allra nyaste: Naturum Vattenriket. En plats som bara inte får missas! Den här cachen är bara tillgänglig 8-17, men rekommenderas särskilt 11-16 då caféet är öppet. På Naturum finns också gott om aktiviteter.

Blev du stärkt av fikat på Naturum kan jag rekommendera End of the track, som tar dig en bra bit ut i vattenriket. Gå i så fall tillbaka över bron och följ Helge å norrut tills du kommer till Kanalhuset. Följ sedan Kanalhusspången rakt ut genom träsket. Cachen finns bara några meter från spången, och efter att du hittat den kan du fortsätta följa spången fram till Härlövsängaleden. Gå till höger så är du snart vid Högskolan Kristianstad.

Team-CC: ”Var helt fantastiskt och välordnat. Vi var ca. 750 deltagare som vandrade runt mellan föredrag, försäljning och luncher.”

Sven: ”Mitt deltagande var lite styckevis och delt då vi anlände lite i sista sekunden. Hade av någon kostig anledning misslyckats med inloggning och föranmälan varför det fördröjde oss ytterligare.”

Team-CC: ”Kl. 17:00 öppnades dörrarna till en stor idrottshall där koordinater lämnades ut för kvällens övningar. 1 timmas väntan i kö. Vi var ute i Floby och cachade i små grupper. Träffade nytt folk och mycket mingel.”

Sven: ”Vi inledde med att från läktarplats och sålunda på lite väl långt avstånd följa Jan Jörnmarks presentation av ett Detroit i förfall. Mycket lättsam framställning men med breda perspektiv. Vi valde sedan att följa en frågestund där två influgna killar från Groundspeek svarade publiken på huvudsakligen tekniska och administrativa frågor.”

Team-CC: ”Man hade delat upp området i sektorer och i varje sådan fanns ett antal cacher bestående av plastbrickor med siffror. Det gällde då att hitta rätt siffror för att komma till finalcachen. Vissa plastbrickor var blanka och då fick man hasta till nästa.”

Båda älskade eventet, och förhoppningsvis kommer vi att se dem igen där nästa år!

Första fyndet på Lanzarote låg 75 meter från nollpunkten. Men landskapet var öppet och hinten tydlig, så en logg blev det ändå.

Den allra första gömman blev vid foten av en vulkan. Jag tog bilen dit på egen hand, bara för att en ledig dag äntligen komma igång med cachandet igen. Från cachen kan man njuta av utsikten över andra vulkaner, ett flertal små byar med kritvita hus, huvudstaden Arrecife och havet på både öst- och västkusten samtidigt.

Samma dag loggade jag min första earthcache någonsin. Jag har tidigare besökt earthcacher i både Sverige och Norge, och klarat kraven för åtminstone en, men aldrig skickat in svaren och loggat. Men nu så, nu är det gjort!

Samma dag bjöd på en längre promenad runt en vulkan med frågor längs vägen. Väldigt informativt om hur ön bildats och vulkaner fungerar.

Eventet var det som fick mig att på allvar ta en paus i arbetet – både mitt riktiga jobb och det med nya geocachingböckerna, som verkligen har dragit ut på tiden – och faktiskt bege mig ut på lite burkjagt på allvar. Eventet hölls halv fem en solig eftermiddag, men tillsammans med arrangörerna bestämde jag mig för att börja tidigare på dagen. Jag hade även denna dag tillgång till bil och åkte till den sydliga orten Playa Blanca för att träffa dem vid en utvald cache. Från den cachen, som vi hittade hyfsat fort, har man utsikt till Fuerteventura och de båtar som går mellan de två öarna.

Team Marzipan, arrangörerna av ett semesterevent, loggar dagens första. Burken var fylld med bytessaker och en TB lämnades.

Därefter tog vi bilen längs den sydvästliga kusten. Här är vågorna stora och vi besökte bland annat El Golfo. Här finns en stor ”halv” krater som går ut i havet, och en grön sjö. Enligt vissa är det gröna olivinstenar från vulkanerna som färgar vattnet. I verkligheten är det sjögräs. El Golfo är för övrigt ett stopp på en av våra utflykter och här brukar det vimla med turister.

Vi hann även med vad som hittills är min absoluta favorit på hela än – en vulkangrotta helt fri från turism, som bara vi cachare hittar till. Vi vandrade från en parkering vid vägkanten över det kantiga och svåröverkomliga lavalandskapet. ”Cachen måste ligga på toppen av den där vulkanen” sa vi när vi tittade på avståndet. Men nej, GPS:en nollade vid foten och snart befann vi oss vid ingången till en kolsvart grotta. En smal ingång som dolde något stort.

Grottan var nämligen ingen liten sådan. Tillsammans med Whalesarna och utan ficklampa – vi var ju inte förberedda på detta – kröp vi runt i mörkret och tog bilder med mobilen för att blixten skulle visa oss var vi gick. Och det var stort!

Kollegan Regitze innuti vulkangrottan. Till och med hon, som rest runt i Venezuela, kör motorcykel på fritiden och tycker att geocaching är supernördigt, älskade denna plats.

Vi hittade såklart inget utan lyse, men några dagar senare återvände jag med två kollegor. Vi kröp runt, letade överallt, mötte till och med en familj vid ingången när vi kom som berättade att de just hade hittat den, men ändå lyckades vi inte. Jag hittade en sidoskreva som jag klämde mig igenom och plötsligt befann jag mig i en ännu större och mörkare grotta! De andra följde inte efter, men när jag kommit så långt att vi inte längre hörde varandras röster vände jag om. Jag kommer dock att återvända, jag är inte klar med denna cache!

Det återstår fortfarande ett hundratal cacher på ön. Och jag ska så sakteliga ta mig igenom dem alla. Men mitt mål för året att logga min tusende cache känns långt borta. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många här omkring.

För det första: ön kryllar av cacher – särskilt earthcacher av naturliga, vulkaniska orsaker – men tyvärr inte just i Puerto del Carmen där jag bor. För det andra: jag har ännu inget internet på rummet, därav lite mindre bloggande fram tills att jag får det. Troligen om ett par veckor.

På Lanzarote kommer jag att befinna mig i sisådär sex månader, och om någon känner sig sugen på en semester tillsammans med Fritidsresor (eller valfri konkurrent) får ni hojta till Här är riktigt vackert och inte samma ”plastresort” med gigantiska höghotell som på till exempel Gran Canaria eller Teneriffa. Här är alla hus och hotell istället väldigt låga – och kritvita. En regel som någon viktig person tydligen infört. Och det gillar jag, allt blir så mycket mysigare då!

Jag läste i en engelskspråkig Lanzarotetining om nerskräpningen i öknen runt om turistområdena. Genast uppstod idén om ett CITO-event. Troligen kommer jag att dra igång ett någon gång under vintern.

För övrigt ska jag lägga upp del två och tre om slutsatser från undersökningen så snart jag bara kan. Och några Lanzarotebilder ska det såklart också bli. Särskilt när jag väl haft tid att logga min första cache på ön

De två loggades tillsammans med min gamla klasskamrat Lotta, som blev biten i samband med att jag cachade under skoltiden. Den ena låg utanför köpcentret A6 och den andra intill sjukhuset i Jönköping. Cachen vid sjukhuset hade även ett roligt inslag i form av ett lotteri där man fick ta med sig en pappersflagga från burken. I december kommer ägaren att dra en vinnare bland alla loggade flaggor.

Eftersom jag tycker det är så otroligt kul att leka i programmet Indesign, i vilket de flesta tidsskrifter görs, har mycket tid de senaste månaderna lagts på nya geocachingböcker. Det har jag såklart skrivit om tidigare, men nu börjar det ta sig. Den nya engelskspråkiga bokserien som baserar sig på Geocaching Pocket är nästan redo för release! De två första böckerna kommer – om allt går som planerat – att lanseras om en månad!

Böckerna är färdigredigerade och korrläses nu för fullt av ett hav av frivilliga amerikaner och kanadensare. Så fort det arbetet är klart – förhoppningsvis till helgen – kommer ett par provex att beställas. Om allt är OK blir det publicering!

Borde du bry dig om denna bokserie? Egentligen inte. Det är Pocket översatt och uppdelat i flera mindre böcker. Lite nytt också, men inte särskilt mycket. Du kan lika gärna köpa Pocket istället eller nöja dig med det ex du redan läser. Målgruppen här är alla övriga länder som inte förstår svenska. Men du kan klicka på bilden härunder för att gilla den nya bokserien på Facebook om du ändå är nyfiken.

För övrigt hade vi en elektriker på besök häromdagen. Mamma hade artighetspratat lite med honom och av någon underlig anledning kom geocaching på tal. Han visste vad det var och brukade cacha med en kompis. Han sa vad han hette på nätet, men mamma har glömt bort vad det var.

En cache vid en moské.

Det finns en stad i världen som ligger i både Europa och Asien. Bara en. Istanbul. Staden var Orientexpressens ursprungliga slutstation och på tågstationen hänger mycket riktigt en bild på Agatha Christie. Här snubblar moskéerna över varandra, den ena mer magnifik än den andra. Och i min mentala bild går solen alltid ner bakom en vacker silhuett av minareter.

I tillfälle av krig där Turkiet är neutralt får inga krigsskepp passera Istanbul, som delas mitt i tu av sundet Bosporen. Ryska skepp får inte lämna Svarta havet. Amerikanska och franska får inte komma in. Och även utanför krigstider måste slagskepp som inte har sin hemhamn i Svarta havet förvarna om sin ankomst 14 dagar i förväg. I övrigt är passagen fri att använda för alla skepp utan särskilda tillstånd eller tullregler.

Bron mellan Europa och Asien. Alltid vackert upplyst på natten.

Allt detta sitter jag och tänker på när jag dricker turkiskt te på ett fik intill en geocache jag just DNF:at. Blev lite irriterad över att bara ha hittat två av de sex burkar jag letade efter under dagen, men teet lugnar mig. Och vad gör väl några DNF:er när man sitter och beundrar utsikten över Asien och den gigantiska bro som sammanlänkar de två kontinenterna?

Jag följer de små lokala transportbåtarna med ögonen. Stora färjor och transportfartyg passerar i en strid ström och mellan fiket och vattnet rullar tåg förbi på den räls som Orientexpressen utnyttjade en gång i tiden. Det är så vackert och finns så mycket att se att DNF:erna blir som bortglömda. Doften av teet blandar sig med doften av träd och växter från den gamla sultanparken bakom mig.

Jag har spenderat dagen med att geocacha. ”De andra” – mitt resesällskap – är lata människor som spenderade de första timmarna i sängen, på det mysiga lilla hotellrummet med utsikt över… en bakgård. Det hade jag också gjort. Om jag inte varit geocachare, det vill säga. Fast frukostbuffén var god och utsikten från matsalen nästan lika magnifik som den från fiket, så nu ska vi inte tala illa om hotellet.

Orientexpressen gick ursprungligen från Paris till Istanbul. 2009 utkonkurrerades den av moderna snabbtåg och lades ner.

I Istanbul ligger cacherna vid moskéer. Ändå finns det ingen vid den ökända Blå Moskén. Närliggande Hagia Sophia har en, likaså en moské på gränsen till för lång därifrån, högt uppe på en backe. Det blev en ganska jobbig promenad längs gränderna, men väl värt det. Fast någon cache hittade jag förstås inte, och hade kanske skippat platsen helt om jag varit så smart att jag läst de tidigare loggarna innan.

Egentligen finns det ganska få cacher i Istanbul. Precis som i Bulgarien beror det väl på bristen av lokala geocachare. Grand Bazaar har till exempel heller inte någon. För övrigt resans höjdpunkt – gick totalt vilse bland alla små packade stånd, och älskade det! En helt underbar plats med en prutnivå som är näst intill oslagbar. Blev ett par teer och gröna jeans.

Dags att lämna fiket och träffa de andra igen. Nedanför en moské på andra sidan sundet går en man med gps. Han signerar en loggbok jag själv aldrig hittade tidigare på dagen. Och innan jag lämnar parken går solen ner bakom moskén och de två minareter som omger den. Guldsymbolen på toppen av kupolen blänker till i solskenet. Mannen lägger tillbaka cachen och går lycklig därifrån. Åtminstone i min fantasi. Istanbul är allt bra vackert.

Hej Skanebo! Du åkte motorcykel från Löddeköpinge till Nordkap – hur kom du på den idén?

Idén föddes egentligen redan förra sommaren då jag hade en alldeles för kort semester. Min chef lovade att jag skulle kunna ta igen den förlorade ledigheten denna sommar istället. Eftersom jag då plötsligt hade ”jättemånga” veckor att plocka ut men övriga familjen hade normal semester så funderade jag på vad jag skulle kunna hitta på om jag gjorde någonting själv. Då motorcykelåkningen är min högst personliga passion – frun fick en överdos av MC-åkning som barn – gick tankarna naturligt i riktningen mot ett MC äventyr.

Jag har alltid tyckt om att semestra i Sverige men eftersom jag bor i Skåne så har jag inte tidigare orkat ta mig längre än till Jämtland, men nu tänkte jag att det hade varit fräckt att köra MC genom hela Sverige. Första idén blev då att köra till treriksröset, men efter lite efterforskning så upptäckte jag att dit går det ju ingen väg utan man måste vandra sista biten. Funderade om och kom då att tänka på Nordkap, om jag ändå tänkte köra till treriksröset så kunde jag ju köra lite längre och ta resan hela vägen. Lite längre i detta fallet är överraskande 50 mil.

Du åkte ensam. Hur var det? Kan du beskriva känslan?

Att åka själv ger en stor frihetskänsla. Man har bara sig själv att tänka på, ingen annan att ta hänsyn till. Man stannar och pausar precis där man vill, kör precis så länge man vill, bor där det passar, och så vidare. Samtidigt kändes det lite oroligt då och då, det är ju alltid bra att vara fler om någonting skulle hända, till exempel en olycka eller ett haveri. Jag tror att mitt bloggande gjorde att jag aldrig kände mig speciellt ensam, det var många ”där hemma” som följde mig och kommenterade det jag skrev. En annan fördel med att resa själv, åtminstone för mig, är att jag lättare tar kontakt och pratar med människor som jag träffar längs vägen.

Din fru… hon var också ensam, fast där hemma. Jag antar att hon tog ensamheten lite annorlunda, eller?

Jag reser en hel del i mitt jobb så familjen är van vid att jag är borta, jag tror inte att de tyckte det var speciellt annorlunda än när jag är iväg på tjänsteresa.

Vilket färdmedel, mer specifikt, hade du? 

En Honda Varadero från 2000, typ äventyrsmotorcykel på 1000cc, kittad för att klara semesterresor.

Stötte du på några problem längs vägen? 

Motorcykeln gick som en klocka ända tills jag kom till Lidköping på väg hem, efter ett pizzastopp där så var den helt död, en mer detaljerad beskrivning på vad som hände och hur det löste sig finns på min blogg. Två gånger var det lite svårt att hitta boende, första gången i Narvik fick jag hjälp av en knutte som jag träffade på en mack och andra gången i Ulricehamn lyckades jag deala till mig ett rejält reducerat pris på en riktigt lyxig campingstuga eftersom jag kom fem minuter innan de stängde.

Löddeköping, var tusan ligger det förresten? Du var också i Smygehuk, Sveriges sydligaste spets. Är det nära?

Löddeköpinge ligger cirka två mil norr om Malmö längs öresundskusten, precis innanför det gamla kärnkraftverket i Barsebäck. Smygehuk ligger cirka sju mil härifrån.

Vid Smygehuk möttes du av en välkomstkommitté. Berätta!

Redan när jag startade resan var det ett par stycken som tyckte att jag skulle starta i Smyge, för att jag skulle köra ”hela vägen”. Nu gjorde jag inte det utan drog direkt norrut från Lödde när jag startade, men på vägen hem så började Lotta peppa mig att jag skulle avsluta nere i Smyge och hon lovade att vara där och ta emot mig när jag kom. Sista dagen körde jag från Ulricehamn och det blev en ganska blygsam dagsetapp jämfört med de jag hade kört tidigare och därför bestämde jag mig för att köra hela vägen ner till sydspetsen. När jag kom dit så var det inte bara Lotta som mötte upp utan en hel välkomskommitté bestående av familj, släkt och vänner. En härlig känsla efter att ha varit själv i nio dagar.

Hur var cachingen längs vägen? Hur många cacher tog du och vilken var bäst?

Det blev 24 cacher längs vägen, i Sverige, Finland och Norge, och uppe på Nordkap. Cachingen var ju lite bonus på resan och inte huvudanledningen. När jag körde så tog jag i princip bara drive-in cacher, jag hade skapat pocket queries längs hela min tänkta rutt 500 meter på var sida om vägen.

Dygnet som jag var uppe på Nordkap ägnade jag åt caching och jag tog alla cacherna på ön förutom två stycken som ligger på den absoluta Norrpunkten. Det var åtta kilometer vandring enkel väg för att ta sig till dem och det var jag inte utrustad för, de tar jag nästa gång.

Nu körde jag inte precis efter den plannerade rutten hela tiden och det fick ju som konsekvens att jag missade en del cacher längs de ”improviserade” vägvalen.

Den bästa cachen var den vid Kirkeporten uppe på Nordkap, en cache som gjorde att jag kom till ett ställe som jag inte hade kommit till annars. För mig är just det här att upptäcka ställen som man garanterat inte hade upptäckt annars som är det allra bästa med geocaching.

Våra semestrar, som vi tillbringar med huset på släp, brukar präglas av geocaching, det är alltid utgångspunkten när vi kommer till ett nytt ställe och det har tagit oss till många smultronställen i hela Sverige.

Skulle du göra om resan – och skulle du rekommendera andra att göra den?

Absolut ja, om någon skulle bli inspirerad av min resa så ställer jag gärna upp med tips och ideér, det är bara att ta kontakt via bloggen.

Blir det fler liknande äventyr framöver?

Det är ingenting av denna magnituden bestämt men det tror jag absolut. Nästa lite mer spektakulära tur blir på veteranmotorcykel i Damnmark i slutet på sommaren, mer om det på bloggen.

Det blir också en sväng till Jämtlandsfjällen med familjen i slutet av juli, då räknar vi med att plocka ett par cachar längs Jämtlandstriangeln.

Tack till Skanebo för tiden!

Mycket motvilligt följde jag med hesy och josy_se till New York. josys mormor och morfar tyckte att han skulle få chansen att se det Stora Äpplet. Från början var det tänkt att de skulle åka med josy och hans kusin, och jag tyckte det var lysande eftersom jag då slapp åka med… Storstäder är inte det jag uppskattar mest här i världen! Detta var ju inte primärt en resa för geocaching, men några loggar hade vi allt tänkt oss.

Vi bodde i en liten lägenhet i East Village som var ett ganska bra läge för det mesta. Vi gick ut hårt med några riktiga turistmål: Top of the Rock och Empire State Building. Den första kom vi snabbt upp på, men den klassiska skyskrapan som King Kong hängde i var en riktig turistfälla. Vi hade köpt var sitt New York Pass och trodde vi skulle kunna passera en del köer, men det fanns många kvar. När vi kom upp så var jag så less att jag glömde att fixa den virtuella cachen The Empire Strikes Back. Målet att sonen skulle få se ställena var i alla fall uppfyllda. Själv tycker jag inte att det finns någon som helst charm med ”stadskanjonerna” som är fyllda av människor och bilar.

Dagen därpå blev det söndagspromenad i Central Park på Father’s Day. Där tänkte vi uppfylla ett annat mål med resan: hesy skulle logga sin nummer 1000! Den första cachen som blev loggad i geocachingens hemland blev Monkey’s Lament. Koordinaterna var lite svajiga, men efter att ha läst loggar och hints så var det ganska klart var vi borde leta. Problemet var att det satt ett franskt par och drack vin precis framför gömman. Det blev till att hålla en liten lektion i vår hobby, plocka fram gömman och logga. Undrar om de blev bitna?

Nästa (hesys nr 999) blev Snug as a Bug in Central Park. En klassiker i en liten klippskreva. Strategiskt placerad så att man kunde stå och logga bakom ett buskage med massa människor som passerade på nära håll utan att veta vad vi höll på med.

hesy loggade sin 1000:e cache i Central Park i New York.

När det blev dags för hesys milstolpe så fanns det en cache som passade på många olika sätt. Den låg vid Strawberry Fields som är en minnesplats för John Lennon, och vi råkade springa på (nästan bokstavligt) Yoko Ono utanför New Museum dagen innan. Platsen ligger alldeles framför The Dakota Building och hesy brukar ju använda en Garmin Dakota. Dessutom kändes det som att hedra exbeatlen med en loggning. En nöjd hesy fick därför logga Riftstone som sin tusende.

En enkel Mystery utanför American Museum of Natural hann det bli också. Resolve hittades snabbt på en inte alltför trevlig plats med tomma kondomförpackningar och annat skräp. Här var det intuitionen som fick mig att titta på rätt plats. Innan vi lämnade parken för dagen så blev det till att kliva upp i en rasbrant och leta. Flera loggar antydde att det inte var helt stabilt underlag, speciellt när det regnat. Nu fick vi i alla fall en logg bara något tiotal meter från Central Park West i form av A Million in Cash Cache.

Ett måste (enligt vissa) var en promenad på The High Line. Det är en park som är anlagd på ett gammalt upphöjt järnvägsspår mitt inne bland husen i Meatpacking District. En gömma med namnet The HighishLine blev den första och var gömd på ett passande sätt. Nummer två, Beam me up Scotty, var gömd på samma sätt och hittades efter någon kilometers promenad. När den var loggad så sökte vi ner mot Hudson River för att försöka hitta något ställe att ta något att dricka på. Det ledde oss till Yarnek of Excalbia som vi hittade i en liten park.

På programmet dagen därpå stod en rundtur på Brooklyn Brewery (vilket rekommenderas varmt!). Där fanns det bara en gömma i närområdet: Fire at Berry Park. Eftersom den inte var i riktigt bra skick så var den extremt lätthittad. hesy hade den i handen innan jag hunnit läsa beskrivningen!

Efter en cachefri dag så tog vi oss ner till södra Manhattan. Att hitta en nano i tät bebyggelse när GPSerna inte var överens var inte helt enkelt, men hinten till Going to See The Governor gjorde att jag lyckades stoppa in handen på rätt ställe. En rolig plats som vi troligen inte besökt om det inte funnits en gömma där var Elevated Acre, som är en liten fin park ovanpå ett parkeringshus. Under en promenad i Battery Park så passade vi på att logga Flying into Memories som ligger vid monumentet över de stupade i Andra Världskriget. När vi satt och försökte pilla ut loggremsan så kom det ett har herrar från Storbritannien och anslöt. De hade lämnat sina fruar i ett shoppingcenter för att ta ett par gömmor!

Sista dagen före hemresan blev det ett par DNFer. En cache var borta, men vissa hade loggat den trots ett de bara hittat delar av en loggremsa i närheten. När vi skulle ta hesys första Letterbox så uppstod ett oväntat problem. Bear on the Loose i Central Park är en ganska enkel gömma om man tänker till och letar runt lite. Men exakt på platsen där den fanns hittade vi ett bröllopsfölje som hade bokat just det lilla hörnet. Eftersom ceremonin inte skulle starta riktigt ännu så snokade vi mitt inne bland bröllopsgästerna för att göra ett försök. Men när en av gästerna stod och lutade sig mot den troliga platsen så fick vi ge upp… Vi fick i alla fall loggat Self Portrait där en dam med ett par hundar började peka på rätt objekt när vi kom gående mer våra GPSer. Hon hade uppenbarligen sett geocachare där förr!

Sammanfattningsvis så finns det ganska många cacher i New York City, även om densiteten är klart lägre än i Göteborg. Om man skall hinna göra annat så måste man passera åtskilliga gömmor utan att försöka leta. Är man dessutom utmattad av att bara vara i stan så orkar man inte planera sin caching som man brukar. Och man skall inte cacha utan att ha med egen penna!

I dag studerade jag vår (Fritidsresors) utflykt från Sunny beach till just Varna och Balchik. Det var en busslast med främst danskar, men även en handfull norrmän och ett par svenskar, som åkte iväg. Stackars Tina som var guide – och som är svensk – fick köra utflykten för första gången på egen hand och helt på danska. Som hon slet dagarna innan för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt, och jag måste säga att jag är imponerad över hur fort man kan lära sig nya ord och delar av ett nytt språk om man bara försöker.

Självklart passade jag på att ta några burkar under turen. I Balchik blev det inga då jag inte ville springa iväg från gruppen. Jag jobbade ju trots allt. Men i Varna hade vi egen tid i någon timme, och då blev det tre stopp. Det första vid en fantastisk ortodox kyrka, där jag passade på att tända ljus för både min bortgångne mormor och mina levande släktingar och vänner. Den  andra vid en gammal gränd bestående av en lång, mysig trappa.

Den tredje blev dock en DNF. I en park med statyer över kungligheter skulle cachen ligga på en parkbänk. Där satt först en gammal man, sedan när han gått en hel barnfamilj. Men inte ens när de gått och bänken stod tom lyckades jag hitta något. Tyvärr tror jag att just parkbänkar är för utsatta för att fungera som bra gömställen, så vida det inte är fråga om en nano.

Jag har även nyligen köpt egna burkar att gömma. Snart får ni alltså ta och bege er ner hit och cacha lite i Sunny beach. Jag tar emot er vid flygplatsen

Beskrivningen till The seamen’s memorial är väldigt kortfattad och personen verkar vara från Bulgarien (inte många kan engelska här). Jag är lite inne på att ta kontakt med honom/henne för en intervju om caching i Bulgarien, där det är väldigt glest med burkar. Fast risken är väl att språket blir ett problem… vi får se