Det lustiga i mitt fall att det faktiskt inte var jag som började träna honom utan det var något jag märkte att han själv började göra så fort jag lämnade en stig eller promenadväg och tog fram GPSen. I det läget var det bara att berömma och belöna så var det klart.

Så nu är han riktigt jäklig på att hitta gömmorna. Det har räddat mig flera gånger då jag inte lyckats lokalisera burken själv.
Vad gäller lukterna gissar jag att lukten av plast räcker gott för en tillräckligt känslig nos. Jag har Flatcoated Retrievers som har mycket bra nos så för dom räcker det i alla fall. Min sökhund har lokaliserat en gömma som legat ologgad i över 12 månader så det verkar som lukterna på burkarna sitter i ganska länge.

Men förutom hjälpen att lokalisera cacher i de fall jag misslyckas själv är det framförallt sällskapet som är skönt. Eftersom jag har hyffsat stora och starka hundar (2 x 35 kg) får jag dessutom hjälp ibland vid klättring uppför branta sluttningar.

Personligen är jag för biltrailar då de har en tjusning i sig, men dem med mer friluftsorientering känns som att de behållet det som ursprungligen gjort geocaching populärt lite mer. Mer natur och upplevelser.

En geocachingkollega konstaterade förresten att det är smidigare att cykla när man geocachar – för då slipper man gå tillbaks till bilen som måste parkeras någonstans. En cykel är enklare att köra hela vägen fram, och på så sätt går det att spara tid. Jag håller med (och har ingen bil heller..)

Kollar kortan, skriver en lista på vilken ordning jag ska försöka ta dom för att åka den minsta sträckan.

Tänker kanske inte så mycket på miljön när jag gör det, utan mer på hur smidigt jag kan få det och lite på plånboken också

Jag tror att det viktigaste inte är att vi är ”bra” för miljön även om CITO opch liknande såklart uppskattas, utan att vi försöker minimera vår negativa effekt så mycket som möjligt.

Av de andra Live-programmen jag provat GSAK och Certitude vilka jag tycker är schyssta båda som tillför en hel del på olika områden.